Och så var det ju flygrädslan

Hittills har jag ändå haft det rätt lugnt med den biten. Men imorgon är det sista hindret innan resan avklarat och det för mig mycket närmare till den där punkten. Om 10 dagar är jag i luften liksom!

Inatt fick jag enorma problem med detta. Jag glömmer det för varje gång. Hur jobbigt det känns såhär innan. Men i år är det nog värre än nånsin. I måndags skröt jag friskt för min vän "Jag tar det med ro!" sa jag. Men det är en fet lögn numer. För inatt hade jag verkligen dödsångest. Tänkte att nu är det inte långt kvar av livet för mig. Det gjorde ont i magen och jag var så rädd att jag inte ens klarade av att gråta. Bara gny lite och vända och vrida på mig mest.

Älskling hade också en tuff natt. Han fick inte mycket sömn heller men hans anledning var en annan än min. Jag misstänker att han var nervös inför sin tenta imorse men vad vet jag. Får fråga när han kommer hem.

Men nu har jag i vilket fall verkligen bestämt mig för att försöka gå till botten med den här rädslan för såhär kan jag inte ha det. Men jag ser inte hur någon ska kunna bota mig. För jag vet ju alla dessa säkerhetsfakta med att man måste flyga varje dag i typ 80 år för att krascha, men säg det till de där människorna som satt på det där spanska planet! Eller de som satt på Air France planet som bara försvann! Det räcker med att man kraschar en gång, man åker sällan flygplan igen. Eller buss, eller bil. Man andas nog inte så mycket mer sen heller när jag tänker efter och det är det som gör mig så hysterisk. För medan det inte händer ofta att ett plan kraschar och det händer oftare att bilar eller bussar gör det så vill jag tro att man har en större chans att klara sig när man sitter i en bil och kör in i ett träd än man har om man kraschar i ett flygplan.

Jag hoppas för allt i världen att den lugnande medicin jag ska få på torsdag är stark nog så jag inte hyperventilerar på planet såhär.