Facebook

Jag har ju som många andra ett konto på facebook. När jag skaffade detta konto för lite över två år sen, fanns där bara mina vänner. Lite tidigare hade jag dock skaffat ett konto på en ungersk sida som är lite lik facebook. I alla fall i syftet: samla alla dina bekanta. För det var precis det man gjorde. Det märkte jag väldigt snart. Många har flera hundra vänner där och där står jag med mina 65. Av dessa 65 pratar jag idag med 2. En av dem är min bror. Den andra pratar jag inte med speciellt ofta.

Nå, facebook var det ja. För ungefär ett år sen började mina vänner från Serbien och Ungern skaffa sig facebook konton. Eller vänner...bekanta var det ju. Vissa av dem minns mig inte ens längre, det kan jag garantera. Och varför skulle de? Det har gått 10 och ett halvt år sedan jag flyttade till Sverige, men snart 11 år sen jag flyttade från min hemby. Så man undrar varför de SKULLE minnas en. Eller de kanske en har vag aning om vem jag är, men mycket mer än så är det inte.

Att folk som på den tiden inte var så mycket mer än bekanta, nu inte kontaktar mig stör mig inte mycket. Men jag blir lite ledsen när folk jag faktiskt var kompis med, som jag faktiskt umgicks med i skolan och pratade med dagligen och sedan även på helgerna. DET gör mig ledsen. Och det är ju inte bara deras fel. Jag är ju också för feg för att ta kontakt.

Förra året hade jag kontakt med en sån vän. Fast vi var inte ens speciellt tajta och umgicks inte alls på fritiden "back home". Men HON tog kontakt. Och jag var glad. Men jag vet då inte vad som hände. När man flyttar såhär långt så ses man inte med samma ögon där. Vi flyttade precis innan bombningarna också. Så man ses lite som en förrädare kanske. Jag vet inte. De har varit med om något hemskt som vi slapp.

Dessutom är Svergie ett bättre land än Serbien. Här behöver man inte kämpa på samma sätt som där nere. Jag vet inte. Men de gillar ju att tro att man har det lätt. Och det får de göra. Men det skapar ju ett "vi" och ett "ni". Och det är ledsamt. För den där "vi" och "ni" finns ju emellan ett gemensamt "oss". Och här säger jag inte att det bara är dom som skapar detta. Vi som flyttat bidrar säkert också.

Mamma och jag brukar diskutera sånt här lite bittert ibland. Att när man kommer ner dit får man ofta höra "Jaaa, i Sverige måste ni ha det såååå mycket bättre!" och att det inte finns något man kan säga på det där. Älskling fick också höra sånt (men jag vet inte om jag översatte) när vi var där nere: "Vad sjutton gör du i det här landet! Sverige måste ju vara sååå bra och fint! Varför kommer man hit då?" Eh? Man har väl släkt?

Nå, det jag ville var inte att klaga på just detta. Men det gör mig ibland ganska ledsen när jag ser bilder på dessa människor. Vissa av dem har gift sig och skaffat barn och jag vill så gärna skriva och gratulera till giftermål, barn osv. men känner att jag inte kan det. Något stoppar mig. Jag tänker att "Kommer de ens ihåg vem jag är?" "Vad kommer de att tro om att jag skriver till dem?"

Och det är lite ledsamt. Jag kommer ihåg de flesta där så som de varit när jag lämnade landet bakom mig. 13 år gamla och folk man kunde prata med. Men livet gick vidare för dem så som det gjort för mig. Och idag är det 11 år senare och vi är vuxna människor med vuxna liv som håller på att glömma varann. 11 år sen när jag åkte därifrån skickades min minnesbok runt bland mina klasskamrater och alla skrev något fint i den. Många skrev: "Kom tillbaka snart!" "Du kommer att vara saknad!" Men nu 11 år senare är den nog säkert att säga att ingen av dem väntar på mig där och att ingen saknar mig heller. Det svider lite, för ibland kan ju sakna det livet lite lite. Men samtidigt är det ju så livet är. Man går vidare, man växer upp och kanske skulle det också underlätta för mig om jag faktiskt skrev ett "Grattis!" emellanåt.