Inte långt kvar

När man tvättar inför en resa är det alltid lite extra spännande. Jag vet inte men för det mesta hamnar detta på min lott. Kontrollmänniska som jag är.

Men denna gången har jag bestämt att inte ta med mig så mycket. Inte blir det lättare för det dock! Nu måste man ju noga överväga vad man ska och inte ska bära med sig! Tröjor och byxor/kjolar är ju värst. Dvs. allt! Man vill ju kunna välja på plats men oftast används inte allt ändå och det är ju synd att bära på skiten. Speciellt nu när man åker tvärs genom Europa.

Dessutom ska man städa och allt.

Aja!

Igår var det fest. Det vi kom överens om och skröt om båda två var att inte skulle vi bli fulla inte, vi skulle vara ansvarsfulla och gå upp tidigt och gå i skolan dagen efter, därför skulle vi dricka ansvarsfullt också.

Det vi glömt bort är att vi inte är sprittåliga alls! Vi är som dåliga tamponger! Två droppar alkohol och så är vi fulla som grisar! Så blev det även igår. Sakta, sakta märkte jag hur jag blev på bättre och bättre humör. Skrattade högre och högre! HAHAHAAA! Och sen hoppade jag upp och skrek "Jaaaa!" när jag vann på Uno. Sen även när jag bara inte kom sist.

När det blev dags att gå till kåren gick det vingligt till! Ja så jävla vingligt och blint att jag lyckades slicka lite asfalt! Två vackra skrapsår pryder mitt knä. Att jag inte var lite mer klyftig och visade upp dem för kårpersonalen för att komma in gratis! "Titta! Beach-tema! Sommarknän!" Men innan kåren ens blev aktuell satt jag och ville svimma både höger och vänster. Jävla klackar. Innan vi gick kände jag mig vacker och graciös. Ja som Snövit, skröt jag för en Andreas som ideligen kollade in mig. Tro inte att jag inte såg! Så fin var jag ju! Men jag kan säga att när man väl slickat asfalt och ens älskling slängt sin petflaska med ouzo (som det förresten fanns en svart sten i!) för att rädda ens liv, så känner man sig inte lika fin och graciös.

Men jag tog mig samman ändå och vi trampade iväg till kåren. På vägen skrek älskling "Titta han spydde där!", detta är lite småkomiskt såhär i efterhand!

Väl på kåren vart man ju skinnad! Tydligen kostar det 70 kornor för gäster att komma in. Vännen min var smart, hon smet hon.

Vi var inte där speciellt länge. Gick runt, dansade lite, sen skulle vännen hem direkt. Vi stannade en kort stund till men gick hem sen också.

Jag tvättade av sminket och ramlade i säng men kom på att jag måste rengöra såret. Älskling sa något om handdesinfektion, men den är ju på tok för stark och det visste jag men gick med på det ändå. Så när handdesinfektionsmedeln mötte såret blev det skrik och gråt-fest. Till slut lyckades jag sluta gråta. Då sa älskling att han inte mådde så bra och jag tror han kanske rapade lite konstigt. Något var det i alla fall för jag fattade direkt allvaret och blev genast lite mer vaken och hämtade en hink. Som verkligen behövdes.

Imorse var vi båda helt utslagna. Älskling kom faktiskt inte iväg till skolan men det gjorde jag och ville somna hela tiden. Kaffemaskinen slutade dessutom fungera idag så det blev ju inte bättre av det heller. Men jag sov gott i eftermiddag. Ja så gott man kan med en plötsligt mycket piggare älskling. En gång klappade han högt och menade på att jag skulle upp. Då började jag gnälla och gråta lite och vände mig om och sov vidare. Sen skulle han väcka mig för att ge mig telefonen och så pratade han på om saker jag inte minns nu. Vad sjutton gör man med en sån? När han sover då sover han. Då kan han till och med bitas! Men när han är vaken då ska ingen annan få sova! Vilken stil va! Men man kan inget annat än pussa honom på kotthuvudet och klappa lite på honom. Då blir han glad och spinner som en katt.